Ger detta en chans...

Har aldrig varit mycket för att öppna upp mitt liv på detta sätt men tänkte att det kanske kunde vara skönt att dela med sig lite. Även om jag kommer ha en viss anonymitet så hoppas jag inte att denne kommer ivägen för att kanske få lite kommentarer och feedback på det jag skriver, om nu någon orkar sig igenom det :)

Jag är en 24 årig man som precis tagit en ny sväng i livet, har flyttat till en plats jag mycket väl känner till men som mycket annat så har även denna förändrats sen tidiga år. Det finns inte mycket kvar av det gamla och allt öppnar upp för en ny chans att kanske vara den man aldrig var tidigare och den personen man ville vara.

Det var dock det som gav mig insperationen till att påbörja denna blogg, vem är jag och vem vill jag egentligen vara? Är jag mitt ultimata jag, eller önskar jag att jag var någon annan?
Vardagligen uppfattas jag som den glada positiva killen med glimten i ögat, jag har alltid varit intresant för det motsatta könet och har egentligen aldrig haft problem med det. Ser bra ut, bryr mig om min kropp även om jag ibland känner för att skita i allt och börja röka osv.
Vardagligt är jag oerhört eftertänksam och ibland paranoid över min omgivning och hur den uppfattar mig, jag är glad men just nu beror det nog mest på att min antidepresiva medicin tar udden av det värsta och ger mig en slags immunitet mot ångestkänslor. Jag känner väl själv att jag naturligt är en person som har mycket lätt att hantera situationer med mycket folk och nya ansikten, medicinen boostar detta avsevärt. Ingen förutom min familj känner till detta, mina vänner vet inget, och lika bra är väl det, jag har liksom aldrig velat dela med mig av den sidan av mig till folk runt omkring. Jag lyssnar gärna på människor, men detta är inte ömsesidigt, när jag väl sökt råd har folk vänt mig ryggen och gått vidare.

Jag kanske borde dela med mig av anledningen till medicineringen, denna beror på att jag en gång höll någon väldigt nära, denna personen had emin fulla tillit och jag trodde aldrig att våra vägar skulle skiljas åt, när dagen kom raserades min verklighet och jag blev mer syniskt inställd till allt, drack mycket och tog inte alls hand om mig själv. Tillslut krashade jag och hamnade på en psykologs soffa, än idag har jag inte bestämt mig om jag kan se folk i ögonen längre. Naturligt sätt är ju folks självbevarelsedrift starkare än deras kärlek till sina medmänniskor. Inte många får komma nära mig och jag vill heller inte att folk ska de, jag har flyttat runt mycket dem senaste åren och jag vågar inte bli för rotad på en plats. Att hålla folk nära har helt enkelt varit för farligt, för mycket att förlora. Är rädd att skulle allt upprepas skulle jag inte bara förlora ytterliggare någon jag bryr mig om utan också mig själv samtidigt.

Hur som helst det var lite kort om mig, kommer nog mer snart ....
Det har varit en fartfylld helg och denna tänkte jag berätta om imorgon.

//L.KC