Vet inte längre

Ännu en dag på jobbet ännu mer negativitet, satt hela 2 timmar i personalrummet och fudnerade över om jag orkade gå hem. Det börjar bli jobbigt att gå hem till en tom lägenhet, ensamheten har aldrig känns så påträngande som den gör nu. Allt blir itne bättre av att man gång på gång bygger upp förhoppningar om ett helt annat liv med någon som verkar intressant, det är liksom som att hoppa in i väggen varje gång jag lämnar ut mig själv till någon. Har lust att skrika ut till alla runt omkring mig hur illa jag mår, har gråtit sen jag kom hem, funderar starkt på att medicinera lite extra bara för att slippa känna nått. Känns farligt men nödvändigt, har verkligen skämtat varit glad och hjälpt folk hela dagen.

När kommer min tid? När finner jag allt det där som alla runt omkring verkar ånjuta, när är det min tur att le på riktigt. Ibland sitter jag ensam och fantiserar över hur det skulle vara att känna att någon bryr sig. Sanningen är att om någon ens visste lite om hur dåligt jag mår skulle jag troligen aldrig igen kunna ta mig ut på krogen leva ett socialt liv vid sidan av mitt ensamma. folk skulle fudnera vad jag var för en. Jag har ju kämpat så hårt, jag har ju gett allt, jag har varit tålmodig och tagit hand om folk runt omkring mig. Jaghar ju varit förstående. Varför förstår ingen mig? Varför kan ingen se mig? Varför kan ingen bara säga "du, hur är det egentligen, jag vill veta exakt hur du mår". Finns nog inget sånt längre hos oss människor vi är för starkt präglade av vår samtid och bryr oss egentligen bara om oss själva, vi vill nog bara att vi själva ska må bra och ingen annan. Önskar atts aker var annorlunda, har tillochmed fudnerat över att gå tillbaka till en tjej som behandla mig jättedåligt, jag mådde inte bra med henne men jag var ju inte ensam.

Jag ser på alla männsikor runt oirng mig varje dag och fudnerar över vilka dem är, har dem kännt som mig, gör dem de fortfarande? Är det fel av mig att må såhär? Borde jag bara avsluta allt direkt? Kommer det bli bättre? Det är jobbigt att skrika när ingen vill lyssna....

Ger detta en chans...

Har aldrig varit mycket för att öppna upp mitt liv på detta sätt men tänkte att det kanske kunde vara skönt att dela med sig lite. Även om jag kommer ha en viss anonymitet så hoppas jag inte att denne kommer ivägen för att kanske få lite kommentarer och feedback på det jag skriver, om nu någon orkar sig igenom det :)

Jag är en 24 årig man som precis tagit en ny sväng i livet, har flyttat till en plats jag mycket väl känner till men som mycket annat så har även denna förändrats sen tidiga år. Det finns inte mycket kvar av det gamla och allt öppnar upp för en ny chans att kanske vara den man aldrig var tidigare och den personen man ville vara.

Det var dock det som gav mig insperationen till att påbörja denna blogg, vem är jag och vem vill jag egentligen vara? Är jag mitt ultimata jag, eller önskar jag att jag var någon annan?
Vardagligen uppfattas jag som den glada positiva killen med glimten i ögat, jag har alltid varit intresant för det motsatta könet och har egentligen aldrig haft problem med det. Ser bra ut, bryr mig om min kropp även om jag ibland känner för att skita i allt och börja röka osv.
Vardagligt är jag oerhört eftertänksam och ibland paranoid över min omgivning och hur den uppfattar mig, jag är glad men just nu beror det nog mest på att min antidepresiva medicin tar udden av det värsta och ger mig en slags immunitet mot ångestkänslor. Jag känner väl själv att jag naturligt är en person som har mycket lätt att hantera situationer med mycket folk och nya ansikten, medicinen boostar detta avsevärt. Ingen förutom min familj känner till detta, mina vänner vet inget, och lika bra är väl det, jag har liksom aldrig velat dela med mig av den sidan av mig till folk runt omkring. Jag lyssnar gärna på människor, men detta är inte ömsesidigt, när jag väl sökt råd har folk vänt mig ryggen och gått vidare.

Jag kanske borde dela med mig av anledningen till medicineringen, denna beror på att jag en gång höll någon väldigt nära, denna personen had emin fulla tillit och jag trodde aldrig att våra vägar skulle skiljas åt, när dagen kom raserades min verklighet och jag blev mer syniskt inställd till allt, drack mycket och tog inte alls hand om mig själv. Tillslut krashade jag och hamnade på en psykologs soffa, än idag har jag inte bestämt mig om jag kan se folk i ögonen längre. Naturligt sätt är ju folks självbevarelsedrift starkare än deras kärlek till sina medmänniskor. Inte många får komma nära mig och jag vill heller inte att folk ska de, jag har flyttat runt mycket dem senaste åren och jag vågar inte bli för rotad på en plats. Att hålla folk nära har helt enkelt varit för farligt, för mycket att förlora. Är rädd att skulle allt upprepas skulle jag inte bara förlora ytterliggare någon jag bryr mig om utan också mig själv samtidigt.

Hur som helst det var lite kort om mig, kommer nog mer snart ....
Det har varit en fartfylld helg och denna tänkte jag berätta om imorgon.

//L.KC