Vet inte längre

Ännu en dag på jobbet ännu mer negativitet, satt hela 2 timmar i personalrummet och fudnerade över om jag orkade gå hem. Det börjar bli jobbigt att gå hem till en tom lägenhet, ensamheten har aldrig känns så påträngande som den gör nu. Allt blir itne bättre av att man gång på gång bygger upp förhoppningar om ett helt annat liv med någon som verkar intressant, det är liksom som att hoppa in i väggen varje gång jag lämnar ut mig själv till någon. Har lust att skrika ut till alla runt omkring mig hur illa jag mår, har gråtit sen jag kom hem, funderar starkt på att medicinera lite extra bara för att slippa känna nått. Känns farligt men nödvändigt, har verkligen skämtat varit glad och hjälpt folk hela dagen.

När kommer min tid? När finner jag allt det där som alla runt omkring verkar ånjuta, när är det min tur att le på riktigt. Ibland sitter jag ensam och fantiserar över hur det skulle vara att känna att någon bryr sig. Sanningen är att om någon ens visste lite om hur dåligt jag mår skulle jag troligen aldrig igen kunna ta mig ut på krogen leva ett socialt liv vid sidan av mitt ensamma. folk skulle fudnera vad jag var för en. Jag har ju kämpat så hårt, jag har ju gett allt, jag har varit tålmodig och tagit hand om folk runt omkring mig. Jaghar ju varit förstående. Varför förstår ingen mig? Varför kan ingen se mig? Varför kan ingen bara säga "du, hur är det egentligen, jag vill veta exakt hur du mår". Finns nog inget sånt längre hos oss människor vi är för starkt präglade av vår samtid och bryr oss egentligen bara om oss själva, vi vill nog bara att vi själva ska må bra och ingen annan. Önskar atts aker var annorlunda, har tillochmed fudnerat över att gå tillbaka till en tjej som behandla mig jättedåligt, jag mådde inte bra med henne men jag var ju inte ensam.

Jag ser på alla männsikor runt oirng mig varje dag och fudnerar över vilka dem är, har dem kännt som mig, gör dem de fortfarande? Är det fel av mig att må såhär? Borde jag bara avsluta allt direkt? Kommer det bli bättre? Det är jobbigt att skrika när ingen vill lyssna....